Arkitektoniska pärlor i samspel med landskapet

1988 belönades Öijareds klubbhus & Gert Wingårdh med Sveriges finaste arkitekturpris, Kasper Salinpriset. Ett överraskande val till en då okänd arkitekt.

Kasper Sahlinpriset

När Öijareds klubbhus och Gert Wingårdh belönades med Sveriges finaste arkitekturpris, Kasper Sahlinpriset, 1988 var det under dessa års extrema byggboom i Sverige ett överraskande val till en då okänd arkitekt. Gert Wingårdh hade ritat en nedgrävd byggnad med marken som tak – en byggnadskonstruktion gestaltad i stark symbios med den lokala naturen. Lika mycket landskap som byggnad. Även i en internationell jämförelse var Gert Wingårdh tidigt ute. Först i mitten på 90-talet, när Snøhetta och andra kontor dök upp, blev byggnadstypen vida använd.


Juryns motivering: ”Den oregelbundna planformen, stenmaterialet och takformen har välkända förebilder, som dock utvecklas på ett konstnärligt och självständigt sätt.”

Gert Wingårdh

Gert Wingårdh, arkitekt SAR, har varit verksam som arkitekt sedan 1975. Kontroversiell, våghalsig och originell är bara några av de epitet han fått genom åren. Flygledartornet på Arlanda, Öijareds Golfklubb, AstraZeneca Hässles forskningslokaler och svenska ambassaderna i Berlin och Washington är endast en bråkdel av alla de byggnader som bär hans signum. Gert Wingårdh är den ende arkitekt som fått Kasper Salin-priset fem gånger, senast 2007 för svenska ambassaden i Washington. 1999 utsågs han även till hedersdoktor vid Chalmers.

Stenpriset 1989 tilldelades Gert Wingårdh för hans utformning av Öijareds klubbhus. Stenpriset är ett arkitekturpris som delas ut av Sveriges Stenindustriförbund till projekt i Sverige där natursten använts på ett estetiskt, hållbart och nyskapande sätt.

En förkastningsspricka

Utslagshålet ligger uppe på taket och på håll ser man bara en utdragen glaskil. Gert Wingårdh liknade själv fasaden med en förkastningsspricka i kullen. Klubbhusets utbredning följer kullen och interiört är den i praktiken ett enda rum sammanhållet av ett stort böljande tak. Röd kalksten är ett bärande inslag. Mestadels med grova klovytor. Men ju längre in och högre upp, desto finare är bearbetningen. Glasfasaden, vänd åt söder och väster, består av glaspartier med vinkelsteg i 54 hörn och reser sig från 7 decimeter till 7 meters höjd.

Invigning 1988

Klubbhuset och den nyanlagda Parkbanan invigdes 28 september 1988 av prinsessan friherrinnan Desiré Silfverschiöld. Ingemar Stenmark invigde första utslaget från taket. Och under applåder från en stor publik landade bollen strax intill green.

​En paviljong med egen identitet

Med utgångspunkt i klubbhuset har arkitekten Johan Brandström på Kjellgren Kaminsky Architecture ritat paviljongen. Gert Wingårdhs klubbus är ett rum under en kulle där den horisontella kalkstenen förstärker känslan av att vara under marken. Paviljongen är en lätt struktur som "svävar" ovanpå kullen där de vertikala och grovt sågade fasadplanken, likt träden, filtrerar huset mot himlen och gör att det smälter in i skogsbrynet. Ett avancerat triangelsystem ligger till grund för både klubbhuset och paviljongen. Något som bl.a. möjliggör 5 unika utsikter. För att förtydliga de två byggnadernas orubbliga förhållande till varandra har Johan Brandström designat en korridormatta som tar fram triangelsystemet. Utöver 34 rum där de boende kan uppleva skogens tystnad och förmåga att absorbera ljud, finns även en konferenslokal, ett bibliotek och en lounge där man kan uppleva eldens förtrollande och samlande kraft.